Frinka

Saker bara rinner bort.. När man väl är där inser man inte vad man har. När saker är borta och alla kontakter bara har klippts av känner man sig mer ensam än någonsin. Även om man inte gillade det hela när det väl varade. Ikväll är känslan sentimental...
Att man kan fatta sådant tycke för personer man antagligen aldrig mer kommer se, att man kan sakna människor man egentligen inte känner, att man kan bo ihop med människor och aldrig riktigt lära känna dem, och de man lär känna försvinner lika fort som de dök upp, om inte fortare. Att jag aldrig lyckas hålla kontakten med någon.. Ibland är jag mest ensam i hela världen.

Var på Katedral idag, har inte satt min fot där inne sen studenten,  fan va skönt det var att bara gå där i tre år, i sin isolerade trygghet, att i tre år i rad veta precis vad man skulle göra, visst det var jobbigt då, men det var en trygg tillvaro. Tänk om jag kan fatta ett beslut till våren som gör att jag vet vad som händer i alla fall två år framöver.
Den bilden som fortfarande är starkast i minnet från Katedral är när det nästan var slut och jag i min fina vita jordgubbsklänning en härlig fredag i maj kom till skolan med min älskling, den dagen var något alldeles speciellt...

När kommer jag få riktiga vänner? När övergår de tillfälligt bekanta till riktiga vänner.....?

Cheers!