Frinka

Det var någon härrom dan som om sig själv sa: Jag har ett jättebra självförtroende, kan vara positiv, glad och stark, utåt. Men min självkänsla är långt ifrån bra, jag är dålig på att tala om för mig själv att jag är bra och tar åt mig mycket mer av vad folk säger än vad någon anar. Jag tror att jag är precis likadan. Jag orkar inte mer, gliringar, hårda skämt och att alla alltid tror att jag mår så bra. Det är inte sant. Jag är precis lika ömtålig och sårbar som vem som helst. Det kanske handlar om att jag själv måste sluta med de hårda skämten för att folk ska behandla mig annorlunda.
Men jag är den som åker hem, själv, varenda dag och spenderar mina kvällar i ensamhet och jag trovs inte med det , inte alls. Fast på något sätt trivs jag med det ändå för jag vill inte byta det mot vilt festande och galna upptåg, då är jag hellre ensam.
VIll hitta en bra balans, någon som bryr sig, någon som ringer bara för att de vill hitta på nåt med mig. Någon som tar initiativ. Det är aldrig någon som gör det längre. Aldrig...