Frinka

Jag har flera gånger senaste tiden funderat över varför jag är öm och trött i kinderna. I fredags insåg jag varför!
Efter en timme av konserten kommer jag på mig själv med att ännu en gång stå och njuta med världens leende på läpparna. Jag bara log, jag sjöng och jag log.
Mitt i det svarta mörkret med de svarta kläderna och det svarta håret. Precis där mitt i allt det svarta, tittade mina vita tänder fram, tillsammans med mina glittrande grågröna ögon, i ett stort lyckligt leende.
Igår kväll var det likadant, mellan skratten som nästan gav stora, tunga tårar på kinderna, log jag. Jag kunde inte sluta le. Den nigande mannen framför mig, ordkonstnären, han som bemästrar det svenska språket, med den fantastiska dialekten, han, fick mig att le det där leendet ännu en gång.

Det leendet kan bara betyda en sak, jag är lycklig! Riktigt lycklig! Och det utan att vara varken kär eller förälskad. Eller jag kanske är förälskad i hösten, kär i kylan, förälskad i staden, kär i mitt liv?
Den här gången är det i alla fall ingen karl inblandad, jag är bara lycklig!

Det ska ingen få ta ifrån mig!

Cheers!